En liten text om Weimaranern:

Weimaranern är en hund med livligt och lättrörligt intellekt och ser du inte till att ge den något att sysselsätta sin finurlighet med, så hittar den på något själv. Det är på många sätt en tuff hund med stark egen vilja och speciellt hanhundarna kan bli besvärliga att handskas med om man inte lägger grunden i tid. Men inte ens en tuff hund dresserar man med brutalitet utan genom att se till att man har ett starkt och sunt ledarskap. Rasen har lätt för att lära, men jag har ibland mött ett visst motstånd mot träning när hunden själv tyckte det var helt onödigt eller var för stressad att kunna koncentrera sig.
Givetvis ska du alltid kunna kräva av den vuxna hunden att den skärper sig och lyder dig, men om du får problem med ohörsamhet hos den unga hunden så tänk efter en stund vad detta kan bero på. Kanske händer det inte tillräckligt mycket på dagarna så att hunden i leda och overksamhet samlat så mycket "spring i benen" att den måste rusa av sig. Kanske är hunden osäker på dig och förstår inte vad du menar och undviker då hellre situationen än utsätter sig fördina tillrättavisningar. Kanske är hunden sjuk eller ur form. Det är alltid bättre att gå tillbaka några steg och visa tillrätta på ett försiktigt vis än att härja och domdera - hunden kan inte lyda om den inte vet vad den ska göra. Förlora inte humöret!

Weimaranern är en ras som på något underligt vis är både hård och tuff och samtidigt vek och känslig. Den är "förarvek" och mycket lyhörd mot sin ägare. Detta låter lite egendomligt, men om man tänker efter är det en förutsättning för att rasen ska fungera i den praktiska situationen den är tänkt för. När man jagar kan hunden stundtals befinna sig rätt långt borta från sin förare och då behöver den tuffhet för att själv kunna handskas med de situationer som kan uppstå när husse/matte är utom räckhåll. Och för att den under sitt självständiga arbete ute på fältet ändå ska vara "i hand" och gå att styra och kontrollera, behövs denna förarkänslighet som jag här kallar vekhet.
Detta har inget med hundens mod eller stryktålighet i skogen att göra utan är en del av relationen mellan hund och förare. Hunden vill helt enkelt gärna vara till lags - ge den möjlighet till det genom att visa den vad det är som är önskvärt. Min erfarenhet är att det är både effektivare och roligare att få hunden att samarbeta och lyda därför att den tycker det är skoj än att tvinga den till lydnad genom med tvångsmetoder. I vardagen tappar även jag ofta tålamodet (även om det inte är något jag är stolt över), men när jag jobbar med min hund försöker jag alltid göra det på ett lustfyllt vis. Jag berömmer fram hunden i stället för att piska fram den.
Jag menar inte att du ska dalta med hunden, men du ska använda ditt väl grundlagda ledarskap i arbetet.
Hunden ska se upp till dig och inte begära bättre än att få lyda. Vad jag menar är att din hund kommer att utföra sin uppgift bättre om den lärt sig utföra den med glädje än om den blivit knäckt med tvång och maktspråk. Även den största och tuffaste hanhund kan förstöras med våldsamhet och klumpighet och det finns inget tristare än en strykrädd och krypande hund - både i vardagen och på tävling. Har du en god relation till din weimaraner så kommer den att se till dig som "givaren av allt roligt". Den rådfrågar dig med blicken och du tar vara på ögonblicket och visar den hur glad du blir om den gör det du vill.
Slösa med beröm och vänlighet när det blir rätt. Blir det fel så försök avgöra om misstaget kom sig av att hunden ännu inte förstått övningen (visa i så fall en gång till vad som var rätt) eller ren olydnad (då en tillrättavisning är på sin plats). Förlora inte tålamodet utan håll huvudet kallt. Ett vredesutbrott kan rasera så mycket mellan dig och hunden som det sedan tar långt tid att bygga upp. Detta innebär naturligtvis inte att du någonsin får tolerera en halvdant utförd uppgift eller slarv och nonchalans.
Visa hunden exakt vad det är du vill att den ska göra - det finns ingen anledning att förbanna och härja. Hunden gör så gott den kan enligt vad DU har lärt den - tänk på det!

Och en till, mer personlig betraktelse:

MÖTE MED RAMA
Del 1.
En weimaranervalp

"Vad är det för en hund?"
"Ja, det är en valp, men vad är det?"
"Är det en vorsteh?"
Som nybliven weimaranerägare har jag dagligen mött de frågorna. Alla reagerar på en weimaraner och de flesta mycket positivt.
"Vilken härlig färg!""
"Ska hon ha så ljusa ögon?!
"Hur stor blir hon?!
"Vilken härlig färg!"
Jag står omgiven av alla mina hundar plus några lekkamrater till Rama, men det är alltid den där ovanliga grå hunden som drar till sig uppmärksamheten. Folk tycker att hon är vacker - det tycker nog jag också.
Att hon sedan också är otroligt människovänlig och helst vill slicka alla i ansiktet och på alla upptänkliga sätt betyga dem sin uppskattning, det minskar inte hennes popularitet (åtminstone inte bland dem som självmant kommit fram för att hälsa - matte kan ju hålla sig för skratt när det är förbiilande cyklister och joggare som blir föremål för kärleksutbrott). Folk känner sig utvalda och speciella när de möts av så mycket känslor; min valp är nämligen inte bara vänlig, hon är hysteriskt jättevänlig. Hon kopplar på ömhetsknappen och sedan går ingen säker. Är det jag själv som varit borta ett ärende eller försvunnit i skogen och vi äntligen kan återförenas, så kan glädjescenerna bli rätt smärtsamma för hår, öron och andra löjliga attribut vi människor håller oss med.

Annars är hennes favoritmänniskor gubbar - små, gärna lite rundnätta farbröder, typ hantverkare och vaktmästare, som kommer för att uträtta någon form av arbete i vår lägenhet. Då måste valpen stängas in i ett eget rum för att de ska kunna arbeta alls, så intensiv blir hennes uppvaktning. Ännu har det gudskelov inte kommit någon till oss, som varit hundrädd eller hatat hundar - då blir vi väl anmälda för överfall.

Men det är inte så att hon omedelbart visar sina avsikter när vi ute möter en trevlig människa; nej, hon börjar med att skälla ut vederbörande efter noter - och långt ner i basen också, det lilla fyra-månadersfäet. Ivrigt sufflerad av de vuxna hundarna, som genast ser chansen att få föra lite oväsen - vårt rykte är nog ganska skamfilat vid det här laget. Matte har ganska svårt att göra sig hörd i den klangfulla kören (en kraftfull bas, en långdraget ylande tenor och en hysterisk diskant) - då är det svårt att lugna sina medmänniskor med att "det är bara en valp". Det är nämligen alltid den stora, farliga basen, som skrämmer - ingen vettig människa är rädd för beaglar. Dem är det ju synd om; vi vet ju alla vad de används till.

I min trio är det i alla fall bara den hysteriska diskanten som skäller på allvar; tenoren ylar för sitt höga nöjes skull och för att få höra sin egen röst och basen skäller i ungdomligt oförstånd och allmän iver. Det har funnits stunder då vi inte varit helt sams, hundarna och jag!
"Är det inte jobbigt med så många hundar?" frågar folk.
Vissa dagar kan jag svara:
"Jo, så in i helvete!"
Men andra dagar försäkrar jag dem av hjärtat att det är roligt med en stor familj. Det är roligt och ändå roligare blir det när den här främmande fågeln blir stor. Hon är verkligen en ny bekantskap och det har varit spännande hela tiden, även om krafterna inte alltid räckt till för att känna efter. Mötet med Rama har hittills inte varit direkt oangenämt.

Del 2.
Rama som spädvalp

Sju och en halv vecka gammal gjorde detta grå lilla något sin entré i vårt hem. Misstänksamt tittade hon på våra beaglar - så konstiga djur hade hon aldrig förr sett. Men snart blev de välbekanta och den minsta beaglen blev hennes käraste leksak - hans smärtfyllda skrik ringde i huset när vassa valptänder slet i öron och halsskinn. Stackarn blev alldeles sårig i sin vita kravatt. När hon blev trött ville hon sova ovanpå honom eller åtminstone med huvudet ovanpå honom. I takt med att hon växte och kilona ökade blev den lille herren alltmer plågad i sitt värv som valpfostrare - han fostrade nämligen inte så mycket, uthärdade snarast. Hans rosslande andetag under den allt tyngre valpen lät mer och mer ansträngda och till slut reste sig båda beaglarna och gick så snart Rama kom uppklivande för att lägga sig - bara den äldre av herrarna hade vett att åtminstone säga "morr"
innan han gick.
Den yngre beaglen var otroligt snäll; mesigt snäll tyckte vi och hejade ivrigt på honom varje gång han visade någon form av humör mot den växande vildinnan. Första gången hans tålamod brast sansade han sig mycket snabbt och kastade en förfärad blick på sin matte - detta var ju i alla fall ledarhonans nya valp och man vet ju hur mammor är. När matte i stället för att störta till den lillas försvar uppmuntrade beaglen tändes ett tacksamhetens ljus i hans ögon: "Jag behöver kanske inte finna mig i vad som helst från det här vassa lilla monstret!"

Deras vänskap var rörande och intensiv i flera månader, ända tills den unge beaglen fick påtagliga smärtor och lades in på Ultuna för operation - nackdiskbråck, sa veterinären och vi tänkte på alla de gånger den grå hopat jämfota på honom eller slängt sig över honom bakifrån och bitit honom över ryggen. En weimaranervalp "at large" är kanske inte den bästa sparringpartnern åt en mindre hund. Nu får hon leka med jämnstora hundar, som tål hennes takter och beaglejakt är tabu. Under en lång och jobbig konvalescens fick hon knappt ens titta på honom och nu är han så stärkt av mattes stöd att det käraste nöjet har blivit att ta ben från valpen och sedan bara ligga och ruva över dem för att bevisa vem det är som bestämmer av dem båda. Närmar hon sig den stol där han ligger och vilar visar han en ful rynkad nos och hjälper inte det blir det ett snabbt nafs mot den närgångna valpnosen. Hans hittills största bedrift är när han höll både Rama och hennes valpkompis (båda betydligt större än han själv) stångna inne i mitt arbetsrum genom att bara titta på dem. När det sedan passade honom fick de gå därifrån.

Den äldre beaglen har redan uppfostrat flera valpar och vet hur man gör. Han tuktade den lilla hårt från början - hon fick knappt se på honom, men när detta väl var sagt och gjort, så blev han vänligheten själv och tillåter nu det mesta. Han kan kosta på sig det för hon vet precis när gränsen är nådd och den lille farbrodern inte vill vara med längre. Att hon nu är tre gånger så stor som han och att han knappast skulle ha något att sätta emot om hon skulle försöka ta kommandot påverkar inte deras relation. Beaglen är ledaren
- en mild och vänlig ledare, som tillåter nästan allt. Hon testar aldrig gränserna.

Del 3.
Lek och umgänge

Min weimaranervalp leker på ett mycket burdust vis. När hon först får syn på en potentiell lekkompis så slänger hon sig i kopplet och skäller på ett fullkomligt sinnessvagt vis. Hur många gånger har vi inte skrämt olyckliga collieägare eller pudelförare ner i diket eller upp på åkern när de försökt undgå de dreglande käftarna. Hur skulle de kunna veta att det hoppande monstret, ifall de dristat sig att släpa sin telning och den kommit springande mot henne, skulle ha vänt på stället och med ett ynkligt läte slunkit bakom sin matte. Hon har en sund respekt för andra hundar innan hon lärt känna dem och varför hon måste skälla ut dem först har jag aldrig begripit.

Får hon däremot syn på en av sina käraste lekvänner, då är beteendet ett annat. Hon blir alldeles tyst, går avvaktande ner i hukande ställning, söker ögonkontakt - väntar, smyger, väntar - och med en explosion rusar hon mot sin vän och de möts med blottade käftar, som de omgående begraver i varandras halsskinn. Det ser så rart ut! I samma nu som de båda möts utbrister Rama i sina sedvanliga lekljud - vi kallar det för att hon "bullrar". Hon morrvrålar nerifrån magen på ett ganska fruktansvärt sätt och är man hund måste man nog vara van vid henne för att inte kissa på sig av förskräckelse när hon sätter igång. Men Rama bullrar inte av ilska eller ondsinthet, utan därför att det ska så vara. Hennes vänner har blivit så vana vid detta att de, enligt uppgift, måste bullra själva när de leker med någon an nan än Rama, som inte har denna vana.
Inte heller hemma hos sina kamrater har Rama något fint sätt; hon rusar in i deras hem och tillägnar sig deras tuggben, som hon sedan försvarar med hetta om den rättmätige ägaren vill ha dem tillbaka. Det spelar ingen roll om innehavaren är både äldre och större - Rama är en hustyrann och hennes intresse för ben saknar proportioner. Hennes ansiktsuttryck när hon tuggar är en blandning av salighet och koncentration. Blicken blir tom och allt som rör sig är käkarna, som maler frenetiskt.
Jaktlekar har aldrig intresserat henne, kanske för att hon inte varit säker på att vinna. Nu, vid nio månaders ålder, har hon dock fått upp farten till den grad att det skulle vara något alldeles särdeles i hundväg för att hon inte skulle hänga med. Fast kanske vet hon inte det själv ännu. Länge var hon så osäker på tassen att hon inte klarade av att vända tvärt eller väja för enklare saker, som träd och parkbänkar. Priset tog hon nog i garaget en gång, när hon lekte "döda kopplet" och hoppade och morrade så att hon slog huvudet i en pelare och föll till golvet med en suck. Där låg hon ett ögonblick innan hon sig och fortsatte sin lek.
"Graciös som en flodhäst" är vårt omdöme om henne. Hennes lek med andra hundar är dock målmedveten och funktionell; hon springer ikapp, griper dem över nacken, vräker omkull dem och är snabbt i strupen på dem. Lek är jaktträning för valpar sägs det och det syns - hoppas hon inte glömmer att det bara är träning.

Del 4.
Ljuvt och lett

Ramas bedrifter är inte alltid av positiv natur. Matte svävar mellan hopp och förtvivlan - ena dagen sväller jag av stolthet över min fina duktiga hund och andra dagen betalar jag kattmatsfabriken extra om de tar hand om henne och mal ner henne. Älskar henne gör jag när hon är kontaktbar och följsam - då är hon en underbar hund, som jag är stolt att ha med mig.
Avskyr henne gör jag när hon inget hör av vad jag säger och bara sliter och drar i kopplet som en besatt, utan annat i huvudet än lukter eller fågel eller andra hundar. Hon är numera lika stor och stark som en vuxen hund, men med valpen/unghundens omogna sinne och lättexalterade temperament. Det har dock funnits verkliga bottennapp i vårt liv tillsammans.

Det var en vecka i hennes liv, när hon var cirka sju-åtta månader gammal, då allt gick på tok. Först slängde hon sig genom ett taggtrådsstaket och rev upp ett blödande sår på bringan - och det var bara uppvärmningen. Två dagars senare var vi på promenad och hunden for runt i buskarna som vanligt. Jag gick och följde ett blodspår, som någon lämnat. "Här har någon stackars hundägare gått med en skadad hund", tänkte jag. "Det kan i alla fall inte vara någon av mina, för de har ju inte sagt något".

Ack vad jag bedrog mig! En stund senare började Rama hoppa på tre ben och skrika högt medan blodet sprutade åt höger och vänster. På en liten stund var hela hunden indränkt i blod och ur vänster baktass vällde det fram. Hon hade antagligen inte märkt det medan hon sprang efter småfågel i snåren, men nu upptäckte hon själv att det gjorde ont. Ett litet skärsår, men ack vilket blodbad. Det tog två veckor innan såret gått ihop och hunden fick komma ut på annat än korta rastningspromenader. Innan dess hade hon ådragit sig krämpa nummer tre. En dag började det växa ut stora bölder i hennes ansikte
- valnötsstora utväxter kring nos och på läpparna. Även i svalget tydligen, för hon hade svårt att svälja. Sedan svullnade ögonen igen.
"Allergi"! sa veterinären - än idag vet jag inte vad hon hade ätit.

Men Rama ställer även till med annat som kan skrämma slag på en matte - bara härom dagen for det upp en hare framför oss och hunden tog tacksamt upp förföljandet. Jag har aldrig sett en hund springa så fort - hon var nära att hinna upp haren, men så fintade den bort henne och hon kom tillbaka till mig. Faktiskt utan att springa ut på den trafikerade vägen eller ens skada en tass. Men hon har inte glömt den trevliga lekkompisen; nu går hon med släplina för hon spanar ständigt efter den, drar iväg i hög fart och lyssnar föga på sin människa. Jag litar inte på henne och vågar inte ha henne lös på samma sätt som förut. Det är ju faktiskt koppeltvång på oregerliga hundar efter första mars.

I sanningens namn så gör hon även en del bra saker. Bara några dagar innan den olyckliga episoden med haren hade vi hittat en trafikdödad fasantupp, som vi apporterade med och hon bar den så fint, helt utan att tugga eller bli hysterisk av glädje. Det var en sådan dag när jag var stolt över henne - när hon var fin och vacker och begåvad och väluppfostrad. Det är tur att det även finns sådana dagar.

Del 5.
I rampljuset

Rama på utställning är ett kapitel för sig. Det börjar redan i entrén när vi kommer till veterinärbesiktningen. Rama blir nämligen själaglad över att träffa en trevlig människa, som vill hälsa på just henne - hon tar vederbörande i sin famn och kysser hans ansikte om och om igen. Av detta blir han antingen mycket smickrad eller ganska besvärad och avgjort rätt öm och skrapad av stora tassar. Hur som helst anser Rama att hon gjort en erövring och fortsätter in i lokalen för att lägga fler för sina fötter. Vid ringside sitter hon som en gammal räv och tittar på vad som försiggår. Då och då grips hon av fnatt och river ner lite burar och matsäckskorgar i förtjusning över att få hälsa på en eller annan hund eller dess matte och husse. (Hon hälsar lika gärna på mattar och hussar, som på deras hundar.)

Många undrar ju också vad det är för en ovanlig hund och vill veta mer om rasen. Det har även hänt att folk har sagt:
"Jag såg att det var en weimaraner anmäld, så jag måste komma och titta på den" - jag hoppas de varit nöjda med vad de fått se.
Nå, som rasens namn börjar på "w", så brukar vi får vänta till sist i ringen (eller näst sist beroende på om de räknar vizlan som vizla eller som ungersk. Vid det laget brukar Rama vara klädsamt avtrubbad och kan som regel springa rätt hyfsat i ringen utan att hoppa och studsa på mig. Det behövs en dags uppmjukning för det. Här går det till på samma sätt som tidigare - hunden blir själaglad över att det äntligen händer något och någon vill henne något, så hon hälsar domaren med vilda svansviftningar och små pussar på händerna. Vid det här laget är hon faktiskt så trött att hon inte bryr sig om att utsträcka kyssandet till det avlägset belägna ansiktet långt där uppe. Många domare blir påtagligt smickrade av att bemötas av sådan glädje på ett ställe där de flesta hundar är lite avvaktande och uttråkade.

Mot slutet av en utställningsdag blir dock även den tappraste weimaraner så trött att det slår över och den nyss så fogliga hunden förvandlas till ett hoppande och studsande något, som inte kan gå i koppel, inte sitta still, inte stå still och över huvudtaget knappast något annat heller. (Den rasen kallas grå tysk studsboll!) Då är det dags att åka hem. När ens valp blir ett övertrött, grinigt småbarn, så vet man att den behöver komma åter till hemmets lugna monotoni för att samla krafter till nya friska tag en annan dag. Var dag har nog av sin plåga, sägs det, och det vore ju synd om inte matte skulle få några gråa hår även i morgon.