Så fort vår lilla bengalflicka Idde flyttat hem till oss fick vi prov på hennes akrobatiska läggning. Hon hoppade upp på Billy-bokhyllorna, balanserade på gardinstänger och rev ner gardinerna.

Vi införskaffade raskt ett klösträd, från golv till tak, där hon kunde få utlopp för sin vertikala energi. Till det köpte vi vippor och bollar, myntamöss och allsköns kattleksaker. Men hon ville bara apportera sin hårsnodd. Jag vaknade på mornarna av att hon tryckte en snodd i min hand och jamade "Leka?".

Idde visade snart att hon inte bara hade mycket i benen, utan också i huvudet. Det räckte inte riktigt till med alla fysiska lekar för att få henne tillfredställd. Jag sökte igenom nätet efter aktiveringsleksaker men hittade nästan ingenting för katter.

Innekatter har lite andra behov att tillgodose i jämförelse med utekatter. På sina strövtåg utomhus får utekatten både fysisk och psykisk stimulans. En innekatt som inte aktiveras tillräckligt och ges möjlighet till alternativa strövtåg kan börja kissa på olämpliga ställen, klösa sönder möbler eller på andra sätt visa sitt missnöje eller vantrivsel. Inaktiva katter riskerar också övervikt.

För att undvika dessa tråkigheter började jag leta information om katter i allmänhet. Första åtgärden för att hindra min lilla bengalhona från att bli olycklig som innekatt var att skaffa en kompis. Det var ett riktigt lyckat drag och mycket av Iddes fysiska rastlöshet lindrades genom bus och brottning med lilla Leon.

Men så var det det där med intelligensen. Jag försökte komma på olika lekar som krävde lite mer "tänk" från Iddes sida. Jag gömde hennes hårsnoddar så hon fick leta efter dem eller lade dem på otillgängliga platser dit det krävdes lite fler-stegs-tänkande för att ta sig. Jag fortsatte samtidigt att leta efter aktiveringsleksaker som skulle passa min smarta katt.

Så en dag hittade jag en sida med svenskdesignade hundleksaker som jag tyckte verkade tillräckligt lätthanterliga för katter. Nina Ottosson heter kvinnan bakom de enkla och i mina ögon förträffliga leksakerna! Första leksaken blev en "dogspinny". Där gäller det att snurra den övre skivan till rätt undre hål där godsaker eller eftertraktade leksaker kan placeras. Det tog inte lång stund innan Idde fattat galoppen och lyckades snurra plattan.

Leon är inte av riktigt samma kaliber som Idde när det gäller "tänket". Däremot är han en särdeles matglad katt och när han lämnat kattungestadiet var det inte längre så nyttigt för honom att kasta i sig mängder av mat på kort tid. Jag började då att ge honom mat i en kartong med lagom stora hål i, där han var tvungen att pilla ut maten. Plötsligt var maten inte bara äta, utan också aktivering.

Jag införskaffade då "aktiveringsbollar" – hålförsedda kulor som måste puttas runt för att maten ska trilla ut. Vid första försöket fyllde jag hela kulan så att det skulle trilla ut mat ofta. Trots detta satte sig Leon och stirrade på mig med hundögon och drog in magen för att se så svältfödd ut som möjligt. Men jag gav mig inte och han är numera en fena på att rulla dem över golvet. Han har till och med lärt sig att när det slutar skramla så är det slut på mat i bollen.

När Leon fyllde ett år blev presenterna så klart fler aktiveringsleksaker. Leon fick en "dogpyramid", en larvliknande plastgrej med en tyngd i botten som gör att den reser sig upp hela tiden efter putt. Vid första försöken fyllde jag också denna med massor av mat, dels för att det lätt skulle falla ut godbitar och dels för att den faktiskt skulle gå att få ned liggande och på så sätt fungera ungefär som aktiveringsbollen. Till detta laddade jag fickan med godis.

Varje gång Leon puttade till pyramiden ordentligt kastade jag en godis på golvet bredvid. Denna är lite jobbigare att få mat ur men det tog inte alltför lång stund innan han hade lyckats få godis ur den på egen tass. Jag använder pyramiden som ett komplement till matkulorna eftersom denna är lite krångligare, mer som just en aktiveringsleksak. Men den är guld värd och håller Leon sysselsatt länge, samtidigt som han får en del av dagens matranson.

Jag kunde naturligtvis inte låta Idde bli utan present, så den här gången fick det bli en "dogbrick". Här ska katten med tass eller nos dra brickorna från hålen där man lägger godis eller leksak. Det är lite samma princip som med dogspinnyn, men ändå nytt och jättekul!

Det är så roligt att se hur Idde prövar och petar, funderar och prövar igen. Hon testar att angripa problemet från olika sidor och använder sig av olika metoder för att få fram det jag gömt. Allra helst ska det vara hennes hårsnodd, men egentligen tror jag att det som Idde verkligen uppskattar med sina hundleksaker är just att hon får tänka. Ofta, särskilt om det är godis i hålen, struntar hon i det och fortsätter att försöka få upp nästa bricka istället.

Jag tror många katter skulle känna tillfredsställelse över att få tänka lite mer. Destruktiva beteenden som klös på tapeter eller söndertuggade filtar kan säkert i många fall förhindras genom att låta katten få utlopp för sin mentala energi på andra sätt. Samma sak gäller de lite lugnare katter som äter mat för att bota tristessen och tenderar att bli överviktiga.

Livet med katt är så fantastiskt, att få lära känna och förstå dem. Ju mer tid jag ägnar åt mina katter och försöker tillfredställa deras behov desto gladare blir både de och jag.

Text & bild: Ylva Norén

SweCat tackar författaren Ylva för att vi fått låna hennes artikel för att visa att det går bra att aktivera katter.

Du kan läsa mer om eller köpa aktiveringssakerna som artikeln visar genom att klicka här.